Jag har en personlig tränare
Det visste ni inte va? Även om ni andra småbarnsföräldrar kanske anade det... Vilken slavdrivare! En ettåring är världens bästa personliga tränare, för den accepterar inte några "Jag ger upp" eller "jag orkar inte mer!", ettåringen struntar tom om man betalar räkningen till gymmet (=hemmet). Springa, springa, lyfta, bära, springa... Vilka armmuskler man fått! Och vilken kondition!
Under semestern blev det ännu lite mer än detta än vanligt (tänk på det ni andra slackers, ni som inte orkat palla er till gymmet nu under semestern). Vi spenderade en vecka i Bulgarien, långt borta från det numera barnsäkrade hemmet där man kan släppa Myrdal lite friare. Hotellrummet blev en andningspaus, jag och maken låg och pustade på sängen medan yrvädret rusade av sig lite till, nu under tryggare former än på restauranger, på strandpromenaden, vid poolen.
Semestern var riktigt trevlig! Maken har redan berättat om det som vi blev trötta på (maten och shoppingen var mina största besvikelser) men det fanns en hel del som var trevligt oxå. Bara detta att vara iväg hemifrån en vecka, inget som måste göras, ingen tvätt att sköta, ingen gräsmatta att klippa. En eftermiddag satt vi på en cocktailbar och drack somriga cocktails, starwberry daquiri (sp?) bl a, mums.... Att resa med barn var inte heller så besvärligt, även om vi kanske inte såg så mycket som vi hade gjort utan barn. Man sätter sig inte gärna i en taxi utan bilbarnstol, och buss en hel dag med en ettåring? Jag tror inte det. Det blev en veckas riktigt lata dagar, och jag har inte badat så mkt på år och dag!
Nu är det snart dags för vardagen igen, på måndag börjar arbetet, åtminstone för herrn i huset, jag lullar väl på med mitt hemmaarbete ett tag till. Och nästa vecka börjar dagisinskolningen, tänk var det här året har gått fort!
Nu ska vi se en dokumentär om Google, over and out!
Och värst av alla är jag
Igår kväll när vi väntade på transferbussen som skulle ta oss från vår veckas semester (mer om den senare) till flyget hem, satt vi i lobbyn och pratade med ett par från Skåne som vi hade pratat lite med under veckan. De var inte helt nöjda med sin semester och vi diskuterade alternativa semestermål. "Turkiet" sa vi. "Nej, nej" sa kvinnan "ni vet jag hatar muslimer! Och det gör han med" (hon pekade på sin man) "han verkligen hatar muslimer, kan inte med dem alls. Och som de beter sig!...". Maken och jag var först helt tysta, och sedan gjorde vi som vi brukar, harklade oss generat, mumlade något och tittade i golvet, bytte samtalsämne. Vi sa inget.
Är det bara jag, eller verkar det som att skåningar generellt har en mer öppen rasism än andra? I min värld skulle ingen utom en skåning kunna fälla en sådant uppenbart rasistisk kommentar utan att skämmas eller linda in det det minsta, nästan lite stolt. Nej, nej, jag menar självklart inte att alla skåningar är rasister, eller att resten av svenskarna inte är det, men denna öppna attityd till sin rasism har jag inte märkt hos några andra. Förmodligen nynazister, men jag känner inga såna. Varför är det så? I resten av Sverige börjar man ofta med den förment förmildrande frasen "Jag är inte rasist, men..." som inte gör fortsättningen ett dugg bättre men som lättar samvetet för den som uttrycker det. Man berättar smårasistiska skämt, man anställer hellre än Larsson än en Ali (men hävdar förstås att det inte är av rasistiska skäl), man flyttar helst inte till ett område där det "står Muhammed på var och varannan dörr". Man vet så väl hurudana "utlänningarna" minsann är. Men man är inte rasist, oh nej. I Skåne verkar inga såna låtsasdimridåer behövas. Där står man minsann för att man "verkligen hatar muslimer". Kan ni förresten tänka er någon stolt säga så om "negrer" eller "judar" nuförtiden? Men med muslimer är det mer ok?
Och den värsta sorten, den som verkligen tillåter rasismen att förpesta vårt samhälle, det är såna som jag. Som står där, andlös efter en kommentar som får mig att vilja kräkas, som får mig att skämmas och bli arg och förakta den som fällt den - utan att säga något. Utan att stå upp för det jag tror på, utan att på minsta sätt visa att det inte är acceptabelt. Det händer då och då, inte så ofta men alldeles för ofta, och efter mitt fega beteende ältar jag händelsen i timmar, ibland i dagar. "Jag borde ha sagt det här... eller det där...". Men nästa gång händer samma sak igen. Jag säger inget. För man vill ju inte stöta sig med någon, inte ens en okänd kvinna i en hotellobby som man aldrig kommer att träffa igen.
Någon gång, inom en snar framtid, hoppas jag kunna samla ihop mitt mod och ge svar på tal. Försöka vara en liten del i förändringen mot ett bättre samhälle istället för näring till cancersvulsten som håller på att äta upp det. Vad borde jag ha sagt till henne, kvinnan i lobbyn?
"Du får ursäkta, men vi är inte från Skåne, vi är inte van vid sån öppen rasism, vi blir lite chockerade. Vi kan nog inte prata med er nu, för vi hatar rasister."
Så där. Mina fördomar mot hennes.
Men tills dess: Mea culpa.
