Lycka smakar kanel
(Här kommer gårdagens blogg, eftersom det tydligen var förbjudet att blogga just igår:)mmmm... kanel... Idag diskuterade några kollegor kaneltuggummi som den ena hade införskaffat till den andra på ICA i Nyköping, av alla ställen. -Big Red!!! vrålade jag förtjust. Åh...! Sedan satt jag och kollega nr 2 och stirrade stjärnögt på varandra medan vi lovsjöng fröjderna med kaneltuggummin. Senare smög jag upp på kollegans kontor för att hämta mitt utlovade provexemplar och min själsfrände gav mig ett helt paket (hon hade fått tre). Så nu sitter jag här med den utdöende smaken av mitt kaneltuggummi i munnen och vetskapen om att jag har nio stycken kvar i fickan. Lycka! (och för er som undrar så gick det alldeles utmärkt att flyga. På tillbakavägen utbrast en dam som stod bredvid oss i kön till flygplanet: "Å, men det är ju den lilla glada från i tisdags!" Hon vet minsann hur man värmer en moders hjärta!) (och det blev en liten dam som min bästis fick. Allt gick bra och hon är såååå söt!)
Ännu mer nervös!
Förstår inte vad jag tänkte på, som blev nervös bara för en lite flygresa! Nu har en av bästisarna värkar! Hon kan vara på väg in till förlossningen NU! Herregud! Sååå spännande! NU är jag nervös!
Fjärilar i magen
Idag är jag nervös. Bra eller dåligt nervös? Bra nervös som i "tjoho, ikväll ska jag träffa den där karln (manliga läsare, feel free att byta ut "karln" mot "bruden", "tjejen", "Kvinnan" vilket ni nu föredrar) som jag spanat på ett halvår, undrar om han kommer att kyssa mig?". Eller dåligt nervös som i "undrar om jag har klamydia?". Vet inte. Kanske lite mer bra nervös än dåligt. Jag ska nämligen:Flyga för första gången med min tio månader gamla dotter.50 min flyg, två timmar på arlanda, 50 min flyg, två timmar bil. På kvällen. Sent på kvällen. Med ett barn som dels 1) borde sova så dags 2) när hon är vaken absolut ALDRIG sitter still 3) förmodligen, har vi räknat ut, har ganska trånga örongångar. Så endera kommer hon nog att sova större delen av resan, eller så kommer hon att vråla. Och som det barnet kan vråla! När hon var två veckor gammal mätte hennes far upp henne i 115 decibel. När hon hade kolik gick vi och bar henne med hörselkåpor på. Får se om hon spräcker några fönster på flygplanet. Det vore isf opraktiskt. En säkerhetssänkande händelse. Hm.
Bröllopsdag i april
I lördags skulle vi fira bröllopsdag. Av olika omständigheter (varav den största det faktum att vår dotter upptäckt vilka fantastiska varelser hennes föräldrar är, varför skulle man vilja tillbringa tid med någon annan? Man kan i viss mån förstå henne i detta resonemang) skulle barnvakterna (smått nervösa farföräldrar) infinna sig lördag förmiddag och ta hand om fridsstöraren några timmar. Med detta i åtanke försökte jag/vi komma på vad sjutton kan man göra som är mysigt och barnovänligt (men inte för sötsliskigt och romantiskt) en grå lördag i april mitt på dagen?Jag frågade alla: Vad ska vi hitta på? Och fick ungefär samma spontana svar från alla. En haka som föll ner, ögon som försvann i fjärran och blev glasartade, en mängd hummanden och harklanden. En fluga surrade när den desperat försökte ta sig ut genom glaset i fönstret. Nej, det gjorde den kanske inte, man hade detta varit en film hade det definitivt funnits en fluga där. Och efter att alla grävt i sina aprilhjärnor och hittat mer eller mindre dammiga objekt (en del hittade faktiskt ingenting, vilket är läskigt, man kan förmoda inbrott, men fick iaf tummen ur att vårstäda därinne) kom alla till samma slutsats: Det hade varit lättare om det var sommar. Om det var varmt. Då hade man kunnat ha picknick osv Jaha, men det hjälpte ju inte oss. Det är inte sommar, hur mkt vi än kan vilja att det var det. Vad sjutton gör vi på vintrarna eg? Kryper in i våra mörka grottor och väntar på våren? Varför tillåter vi oss själva bara att leva under sommaren? Är det bara just vi som råkar (varför säger man så, skyller på ngn annan, vuxna människor "råkar" inte bo ngnstans, de väljer själva. Samma brist på ansvarstagande som i alla andra aspekter av vuxet liv i Sverige) bo i en sommarstad? Eller är det vi svenskar? Eller slumrar hela världen på vintern? Tur det inte är vinter överallt på jorden samtidigt...Nåja, vad gjorde vi tillslut då? Jo, vi åt frukost på ett mysigt fik. Inte så jätteromantiskt eftersom det hela tiden ramlade in folk vi kände, som oxå kände varann på underliga sätt, kändes lite farsartat. Det här är en på tok för liten stad. Men det var mysigt. Och sedan åkte vi och kollade på bilar. Dyra, nya, fina bilar vi inte har råd med. Vi testkörde tom en, och blev kära. I bilen alltså. I varandra blev vi kära.... för....hm.... väldigt länge sedan tydligen. Och så jämförde vi säljare. Det var roligt, att se hur man blev bemött på de olika ställena, väldigt olika kan jag säga. Sedan åt vi lunch och åkte hem. Huliganen var ff glad. För er som är nyfikna på återstoden av dagen, spana in makens blog, den sammanfattar kvällen rätt bra...Summan av hela denna röriga kardemumma: Ni som funderar på att knyta hymnens band - gör det på sommaren! Gifter er gör ni bara en gång (åtminstone med varann. Åtminstone troligtvis bara en gång med varann), men har ni sådan tur att giftermålet var ett vettigt beslut så kommer ni att fira mååååånga bröllopsdagar. Gör det enkelt för er och ta det på en årstid som inte innebär så mkt huvudbry!
Den underliga händelsen med tiden
Ur led är tiden. Konstant. Så har man blivit den typiska småbarnsföräldern, trött, trött, trött. Första halvåret i vår dotters liv sov hon som en liten ängel på nätterna. Visst, hon åt nån gång per natt, men sedan sov hon till halv nio på morgonen. Varje morgon. Lite skrytsamt svarade man på omtänksamma frågor "Nej, jag är inte trött, jag sover på nätterna!" Och pang! fick jag min skrytsamhet tillbakaskickad som en bumerang, landandes med en hård smäll i mitt bakhuvud. De senaste fyra månaderna har sömnen varit minst sagt kaosartad. För oss alla. Men nu kommer min tanke, den upptäckt jag gjorde inatt/imorse (fem var klockan, för oss med bebisar var det morgon, för er andra välsignade varelser mitt i natten):Tidigare när man vaknade på natten tittade man på klockan och ju mindre hon var desto gladare blev man - det betydde ju att man hade mer tid kvar att sova. Numera tittar man på klockan och vill att den ska vara mkt för det betyder att man har sovit längre. Hur skumt är inte det?
Nåd
Ibland överväldigas man av tankarna på livet. Som det här med barn. Att se sitt barn och inse att det här livet har vi skapat, utan att fråga någon om råd, utan att begära tillstånd. Hur gick det till? Var hittade vi hennes själ? Och tanken att denna nya lilla människa är en blandning av mig och min älskade, lika mycket han som jag, och att vad som än händer kommer vi alltid vara förbundna genom henne. För att inte tala om förtroendet. Att vara den tryggaste, viktigaste människan i någons liv, den hon helst kryper upp hos, den som kan jaga iväg monster, den som självklart alltid kommer att finnas där, den som hon utan ett tvivel vet älskar henne över allt annat. Hur har jag förtjänat detta förtroende? Ibland uppfylls jag helt enkelt av den nåd som visats mig genom henne.
Fö är det en väldigt, väldigt grå och tyst fredag. Tom telefonen verkar ha tagit helgledigt, och då är klockan bara förmiddag. Inte ens favvo-studenten har ringt idag. Hon blev väl rädd i tisdags då vi kom ihop oss lite huruvida brev kom fram som frankerats i fel hörn. Hon lyckades dessutom skrämma slag på vår stackars vaktmästare, han kom upp sen hon sa "nu ringde den där galna människan, jag höll inte på att bli av med henne" och han som är så snäll. Stackarn lär väl inte våga svara i telefon igen.
ll?l?
På äldre hotell, såna som har fina gamla skyltar på fasaden som vittnar om hotellets historiska betydelse i staden, om dignitet och anor, om stabilitet, stavas alltid hotell hotel. Varför? Är det engelska? Eller stavade man så förr?
Idag funderar jag på...
... vem av mina bekanta det var som inte hade sett fight club och faktiskt erkände detta utan att skämmas (eller kanske lite). Anklagade garpet fluger för det idag på lunchen men han rynkade på näsan åt en dylik anklagelse. Vem, vem, vem var det? Var det du snajd?Och så jobbar jag hårt med att hålla mitt blodtryck på en acceptabel nivå efter ett möte på förmiddagen med en student som försöker med alla medel att få oss att skriva hennes uppsats! Hon ville tom sätta ut min chefs telenr istället för sitt eget som kontaktperson för frågor angående enkäten hon tänker skicka ut, och kunde inte alls förstå vägran som blev följden av denna horribla idé! Hon vill dessutom att vi formulerar hennes frågor, hittar litteratur till teoridelen, bestämmer hennes tidsplan, frakerar hennes kuvert, står som svarsadress..... ahhh, nu är det på väg upp igen, mitt blodtryck, mitt blodtryck, jag döööör! :-[(Kan tillägga att vi haft stora svårigheter att försöka få nämnda student att förstå att det är samma porto i hela landet, även om brevet ska så långt bort som Påryd!)
