21st century digital girl
Vi präglas alla av den tid vi lever i. Myrdal lär sig nya ord varje dag, i veckan kom "Nanaaaan" = banan, "Gucka" = gurka och nu det senaste:
Dator!
Och hon säger det så klockrent oxå, ingen tvekan om att det verkligen är datorn hon menar! I hennes värld är dessutom datorer små och vikbara och står på köksbordet.
För ett tag sedan pekade hon på vår gamla, definitivt ej mobila telefon och frågade "E dä?". "Telefon" sa jag. Hon bara skakade på huvudet och tittade på mig som om jag vore galen, en telefon vet hon minsann hur den ser ut, den är liten, bärbar och ser definitivt inte ut som den där klumpen!
"Puuuuu!"
Vi läser böcker. Vi är med Ellen och Olle när de badar, vi besöker Bamse och hans vänner, vi tar reda på vad Miffy ser, vi får Kalle kålmask att dansa och vi skrattar åt Max och alla hans spännande äventyr med nallen, nappen och blöjan. Om och om igen. Idag pekade Mydal på den världsberömda björnen och sa: "Puuuuuu!" Ett litet framsteg kanske, men som förälder är varje litet steg för människan ett gigantiskt steg för mänskligheten.
En av de bästa böckerna är en som jag hade när jag var liten, "Familjen som hade djur". Man får se mamma, tidstypiskt klädd i en storblommig plychoverall, och pappa som sitter i en fåtölj, röker pipa och odlar sin tangorabatt. Sonen Pontus kör en politiskt korrekt dockvagn. En bild visar pappa som "ger Jocke och Pernilla en holk". Jojo, så var det på 70-talet minsann!
Kräks, kräks, kräks i jämlikhet
Igår ringde de till maken från dagis. "Hon kräks. Kom och hämta". Varpå maken kom och hämtade så klart.
Detta samtal gav trevliga signaler tycker jag. Har annars hört många kvinnor och män beklaga sig över att i samhällets ögon är mamman fortfarande nummer ett som förälder. Det är mamman som förväntas se till att allt finns med i skolväskan och att rätt ytterkläder köps in, som förväntas baka bullar till klassförsäljningen och som, framförallt, är den man ringer till om barnen är sjuka. Pappan förväntas jobba, tjäna pengar, köra finaste bilen, men aldrig, aldrig hämta sjuka barn.
Jag fanns tillgänglig igår. Jag satt på mitt kontor, mina telefoner var påslagna och outnyttjade. De ringde inte mig, de ringde till hennes pappa. Först. Han var förälder nummer ett.
Vågar vi hoppas på att rollfördelningen håller på att ändras? Eller var det bara en engångsföreteelse, på just dotterns avdelning? Eller har de någon slags regel, den som lämnar på morgonen ringer vi?
Jag undrar
... hur många människor som diskar glasburkarna innan de läggs i återvinningen. Det står ju att burkarna ska vara "rena och torra".
Dessutom undrar jag hur miljövänligt det kan vara att burkarna ska diskas innan de lämnas. De måste ju ändå på något sätt saneras innan det blir till nytt glas, alla etiketter måste bort och alla rester i de burkar som alla som inte diskar (jag) har lämnat. Och allt fågelbajs eller så som krupit ner i containern.
Saker jag längtar efter som småbarnsförälder
1. Att få vara lite snygg. Att vara ren en hel dag, att kunna sminka mig utan att ha ett litet barn som hänger i mina byxor, att kunna ha halsband, att orka raka benen (och annan kroppsbehåring) oftare än en gång per år (liten överdrift kanske). Tänk om man vore ensamstående och dessutom kände att man var tvungen att ut och ragga: "Hej, vill du hänga med hem och leka kurragömma i mina lurviga ben?" Stackarn skulle aldrig hitta ut igen. Eller "Nej, o, kläm mig inte på rumpan, då blir du kladdig!" Att sedan försöka förklara att det är mosad banan och inget ännu äckligare.... Bara den tanken gör ju att man känner att man måste anstränga sig lite till för att behålla den karl man har. Älskling, håll ut, snart ska jag bli snygg igen (eller ja, snygg och snygg, men så snygg jag blir med det material jag har att jobba med)!
2. Att ha det städat hemma. Trots att vi plockar, städar, diskar hela tiden hopar sig dammråttorna och var man än går trampar man på pekböcker, tågräls och plastspadar. Öppnar man ett handduksskåpet kan man hitta en leksakshund, en hårborste och en halv nektarin. Smulor, smulor överallt. Mina skor i tvättmaskinen, durkslaget under vardagsrumsbordet, små strumpor på köksgolvet. Vi gör inget annat än att städa känns det som. Ändå är det bara hyfsat prydligt då Myrdal sover. När hon sedan vaknar går hon farm som en orkan och efter fem minuter ser det ut som ett bombnedslag igen.
3. Att ha lite tid för att göra saker som bara roar mig. Som att läsa en hel dag, rensa ogräs i mitt trädgårdsland, sitta på ett café och fika med en tjejkompis flera timmar i sträck.
4. Att kunna ha massor av pengar att spendera på lyxvaror som kläder till mig själv, böcker, resor. Inte bara lägga pengar på bilskatt, välling, blöjor, hushållspapper, vattenräkning, panodilsuppar, tvättmedel...
5. Att kunna gå ut med soporna utan någon står vid dörren och illvrålar under min 2 minuter långa utflykt. Visst är det skönt att vara älskad och saknad, men herregud, nån måtta får det vara.
Tur att det finns så mycket som uppväger. Tur att hon har ett sånt rart leende, en sån go mage att pussa, så knasiga grejer för sig att man måste skratta. Annars vete sjutton ;-)
Snart tvåbarnsmor
Har nog fått en liten post30-årskris, fast tvärtom. Om ni förstår vad jag menar. Plötsligt känner jag ett behov att vara ansvarfull, idealistisk, dela med mig. Maken hävdar att sådana kvinnliga "rädda världen"-slängar brukar komma i 20-årsåldern, så jag antar att det här är min röda sportbil. Å andra sidan, när jag var 20 hade jag inte råd att vara idealistisk och köpa ekologiskt, för att inte tala om mitt senaste tilltag: Ett fadderbarn. Jag har länge funderat på att "skaffa" mig ett fadderbarn, och äntligen, dagen efter min 31-årsdag (förmodligen ett viktigt datum) har jag skickat in en intresseanmälan. Så snart får vi en ny liten familjemedlem, åtminstone ett nytt litet ansvar. Min stackars man blev inte tillfrågad om det här barnet, men han gav sitt stöd till handlingen i efterhand (Mycket lyckat tillvägagångssätt måste jag säga. Det är kanske så man ska göra även med nya biologiska familjemedlemmar?) så nu väntar vi spänt på att se vilken liten varelse vi ska få följa genom åren. Och vem vår Myrdal ska dela uppväxt med, om än långt borta.Själv växte jag upp med en tjej som hette Tina. Jag träffade henne aldrig, men hon var lika gammal som jag och växte upp sida vid sida med mig långt borta i ett annat land som hette Indien. Varje jul fick vi brev och bilder från henne, och det var så spännande. Faktiskt tror jag att jag lärde mig en del om världen av Tina, trots att jag aldrig träffade henne. För mig var hon en del av vår familj. Hon var vårt fadderbarn i 20 år, från nyfödd tills hon hade gått ut skolan.Ingen kan rädda alla men alla kan rädda någon.
